söndag 27 september 2009

Teflonhjärna och skrivbordstomtar

Sedan en tid (flera år) tillbaka lider jag, och då menar jag lider, av glömska. Måste ha allt uppskrivet, men glömmer att kolla upp, eller kollar jämt och ständigt. När jag försöker minnas finns där ingenting. Tomt, blankt, svart.

För inte så längesedan var mina glasögon försvunna. Totalt väck. Och då hade jag setat i soffan och sett på TV ett bra tag. Letade i soffan, lyfte ur alla kuddar, letade på golvet, ja överallt. Till slut klagade jag min nöd för Lennart. Tänkte; vet jag inte vad jag gör? Är jag så snurrig att jag har gått och gömt dem?

Lennart fann brillorna i min tröja. Jag hade dragit den över huvudet med glasögonen uppskjutna i håret. Det kom jag inte ihåg, det är en rekonstruktion. Kände mig smått chockad, övertygad om att det var ett (av flera) tecken på demens.

Så har jag förstås mina skrivbordstomtar. Dem har jag haft omkring mig mycket länge, saknar dem när de tar semester någon gång. Pennor, papper och annat som jag just haft i handen, försvinner spårlöst. Jag letar intensivt, ger sedan upp. Lite senare ligger sakerna där jag letat. Det kan bara vara tomtarnas verk.

Lite skrämmande är det när någon bokstav har smitit från tangentbordet. Där sitter jag och följer med fingret, bokstav efter bokstav, rad efter rad, flera gånger, innan bokstaven visar sig igen.

Men det är nog som min salig mor sade en gång för länge sedan när jag klagade över min glömska, "det är för att du inte bryr dig". Enligt henne har jag varit disträ hela livet, så det var inget konstigt. Så nu har jag motvilligt accepterat detta, kallar det för teflonhjärna.
Det är ett jobbigt tillstånd, troligen utan hopp om bättring.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar